Jag har så ont av foglossningen idag, och då har jag inte gjort så särskilt mycket. Försökt med vila...fungerar inte...Försökt med att röra på mig, fungerar ABSOLUT inte. Emellanåt kan jag knappt gå.
Imorgon är det köksvecka i skolan, och jag fasar inför det. Jag vet att jag kommer att vara halvt förstörd imorgon eftermiddag- kväll och jag vet inte om jag tycker att det är värt det. Det är egentligen inte lättare under teoriveckorna men de känns det som om jag inte KAN missa. Känns som om de veckorna är viktigare på något vis, just nu i alla fall. Känns som att ifall jag ska avvara något så är det i så fall köksveckorna.
Men jag vill inte...men jag vill å andra sidan inte ha så ont när jag kommer hem, att jag inte kan göra något. Vissa dagar kan det kännas bättre, vissa dagar värre, även om det inte går åt rätt håll, om man säger så. Det är ju så att foglossningsbesvären blir ju inte bättre och det finns inget att göra åt det, mer än att lyssna på kroppen och dess signaler. Vilket inte alltid är så lätt. Står det en uppgift framför mig som måste göras, så är det inte så lätt, allla gånger, att ropa på någon annan, (som dessutom är upptagen med eget), om hjälp. Det känns konstigt.
Sen handlar det nog egentligen inte om att det vissa dagar är värre eller bättre, utan mer om att en del dagar hanterar man det nog bättre än andra dagar.

Men men, nåja...vi får se hur det blir framöver...imorgon blir jag i alla fall hemma.

Kram kram

Ja, i tisdags kväll. Jag sitter i godan ro vid datan och gör just inte så mycket, så känner jag hur det börjar bränna lite i magen på mig, inte mycket alls, så just för stunde tänkte jag inte på det. Men så fortsatte det, och tanken slog mig; " Nej, inte bråcket igen", men jag slog ifrån mig det med en gång, för så hade det ju inte börjat förra gången, då kom det ju bara pang på en gång och efter att jag lyft något. Nu hade jag ju inte gjort något alls, och det kom bara smygandes. Men det fortsatte och jag gick ifrån datan och sen var det kört, det var igång igen. Något var på väg ut genom bråcket igen. Jag gick och la mig på soffan, på rygg med tanken att om jag ligger platt, så kryper det kanske tillbaka fortare och så kanske det inte kommer att göra så ont. Nåja ONT gjorde det och det kröp INTE tillbaka av sig självt, inte så fort som jag önskat i alla fall.
Men jag tänkte minsann inte åka till sjukhuset denna gången, bara för att hinna dit och det kryper tillbaka innan någon läkare hinner se med egna ögon. Så här låg jag, (mitt dumma nöt), och kved och led i 2½ timme drygt. Någonstans efter en timme, reser jag mig mödosamt upp, för att gå och kissa och då blev det med ens värre....sju resor värre, och det började bukta ut ännu mer. Erik var rädd och orolig, han såg dessutom hur det petade ut, (som inte är någon vacker syn), och gömmde sig i kuddarna. Nu började jag också frysa okontrollerat, fast det är varmt i huset. Smärtan spred sig i hela kroppen så jag skakade och huttrade hejdlöst. Fick bädda ner mig i en tjock filt och mitt täcke, jag frös ändå. Tillslut började det lätta och min kropp var matt och slut...jag kunde knappt hålla huvudet upprätt, ögonlocken tunga och tillslut somnade jag av utmattning. Ja, det låter kanske fånigt, men 2½ timme med intesiva smärtor måste ju göra kroppen matt och helt slut. ?

Ja i vart fall, så blev den ännu en dag, (dagen efter), med öm mage och oro att det ska komma igen. Nu TROR jag inte längre att det kommer att hända igen, jag VET att det kommer att göra det....men när?

Nästa gång har jag sagt till gubben, så åker vi med en gång, vi väntar INTE! Utan vid minsta tecken på att det är igång igen, så åker vi, så läkarna få hinna se själva utbuktningen och inte bara känna efteråt att det visst är ett hål. De måste få se. Sen kanske det är bra inför eventuella framtida åtgärder att/om det finns dokumenterat att det händer titt som tätt och utan synbar orsak.

Hoppas på en lugn helg i alla fall, för på lördag är det dop, det ska bli trevligt.

Kram

Ja, så dant är det, Emelie är förstoppad men vad det beror på kan jag inte säga. Hon har inte ändrat sina matvanor precis, förutom det att hon mer eller mindre har slutat att äta. Från att ha varit ett matvrak och ätit i stort sett allt, så får vi knappt i henne något alls. Hon har ont i rumpan, som hon säger själv, var gång det verkar som om hon ska bajsa, istället kniper hon.
Nu har vi provat det mesta...inget hjälper. Imorgon blir det vårdcentralen, då hon inte fått ur sig något sen i mitten av förra veckan. Samt att hon inte har någon direkt aptit. Hon är inte heller lika allert som innan. Visst verkar hon pigg och som sitt vanliga jag, emellanåt, men rätt vad det är så blir hon trött och kryper upp i famnen och somnar, och så brukar hon aldrig göra. Krypa upp och mysa och gosa...JA....somna NEJ.  Det var längesedan som hon slutade med att sova middag och hon har inte verkat behöva eller vilja göra det. Numera kan hon nicka på frågan om hon är trött.
I eftermiddags gav Jocke henne en halv dulkolax, inget hände...ikväll, för ca 1½ timme sedan så fick hon ytterligare en kvarts dulkolax, och så började det rinna... eller snarare sippra...förstoppningsdiarré, ingen tvekan om den saken...jag har sett tillräckligt mycket av det inom vården, så det fanns inga tveksamheter. Hon knep och skrek och vart helt hysterisk....vad ska man göra? Det skär i bröstet på en att se och höra att ens barn har ont. Vad jag än gjorde så räckte jag inte till...försökte med att få henne att slappna av, men hur böjer man ett järnrör...? För det var så hon var, stel som ett järnrör. Gick inte göra något alls, hon skrek och spännde sig och knep. Rätt vad det var så "small"  det till och äntligen släppte det...fast det var lite. Hon slappnade av hela hon, så jag trodde ett tag att hon tuppade av, stackarn. Men, nä hon var väl bara lättad...men jag kunde ändå se och ana att detta bara var toppen på isberget. Jag tror inte att det är över...det har bara lättat tillfälligt. Jag HOPPAS att jag har fel. INNERLIGT.
Det kommer ändå att bli et besök till vårdcentralen imorgon...skulle vilja att det tog lite blodvärden och dyl. på henne. Hon har märkbart tappat i vikt. Och det oroar mig.

Nu sover hon, i knät på pappa. Så jag hoppas att hon får fortsätta sova hela natten, i sin säng.
För det är vad jag tänker försöka göra....sova...nu...snart.

God natt och kram

Sååå trött idag. Ja, så pass att när jag idag pratade med en av mina lärare, då hon frågade hur det var, så brast det...helt oväntat. Jag blev förvånad själv. Det har varit lite mycket nu, känner jag. Saker och ting. Har hänt lite, som inte varit så kul. Har ont, barnen är sjuka, allihop just nu och ett och annat, av annat som känns lite tungt. Plus att dagen idag började med att jag knappt hinner ut från tomtgränsen, förrens jag gick i kull i halkan. Halkar vidare och när jag nästan är framme vid skolan så halkar jag omkull IGEN, det kändes som om det vore droppen. Det gjorde ont första gången och ännu mer andra gången. Låter kanske lite löjligt, men ibland är det, just det lilla lilla, som får bägaren att rinna över. Just DÅ, så blev jag bara arg. Tänkte att om jag halkar om kull EN ENDA GÅNG till, så går jag fan hem!! Men jag lyckades hålla mig på benen, fast det var nära, flera gånger till, att jag ramlade. Så när jag, som sagt var, pratade med en av lärarna, så började jag mer eller mindre gråta. Jag lyckades hålla tillbaka, så hon inte såg...TROR jag, avslutade samtalet och vände på klacken och gick, med tårar på kinden. Ja, jag är väl kanske extra känslig, men tror inte jag/man kan skylla på det jämt. Det blir för mycket ibland...visst barn blir sjuka, så är det ju bara. Men man kan inte ligga på topp jämt. Smärta, dålig sömn, mycket annan press och dessutom tråkigheter, kan nog få vilken bägare som helst att rinna över.
Nu har jag fått skriva av mig lite....så känns det kanske bättre snart.

Nu ska jag sätta mig och kolla på tv en stund, lär väl slockna framför den...Imorgon blir jag hemma för vård av barn. Inget annat att göra.

Kram

Ja, imorgon blir det ett besök på mödravården...förhoppningsvis, för ikväll hade både Erik och Emelie feber igen. Visserligen inte så hög feber, men ändå feber. Erik har börjat visa förkylningssymtom, skönt säger jag, för då vet jag åtminstonde vad det är. Så förmodligen kommer det väl på Emelie också snart... men men, vi får se vad som sker. Ja, även Linus och Hanna har börjat lite grand, ingen feber, men hosta, precis som Erik. Erik klarar ju sig själv hemma om han skulle vara sjuk, men inte Emelie, förstås. Då blir jag tvungen att vara hemma....IGEN.
 I alla fall, så är det tänkt att min mage ska mätas imorgon. Kommer även att prata lite med henne om mitt bråck...eller snarare min oro över det/den eller hur man nu benämner det. Är ju lite orolig över kommande förlossning, (även om det är ett tag kvar till den), rädd för smärtan om bråcket går upp ännu mer, vid ansträngningen under förlossningen. Det kanske inte finns några risker att det händer, men det är det jag vill försäkra mig om, så att jag kan känna mig lite lugnare. Brukar inte vara rädd för smärta annars, har rätt så hög smärttröskel, vill jag påstå, (med vissa undantag), men denna smärta, (som jag tjatat om ett tag nu), vill jag verkligen inte uppleva igen. Det är lite skrämmande med sådant som liksom kommer inniffrån, som man inte kan spola med kallt vatten eller smöjar med någon smärtstillande salva eller dyl. Läskigt när man känner att det är något som är fel, men man inte kan se vad felet är. Skär man sig, så är syns det, det gör lite ont, man tvättar av sig och sätter ev. ett plåster på, sen är det bra. Ja ni hajar.
 Nog om detta, nu ska jag till sängs, ska upp tidigt, (för mig i alla fall), blir tvungen att åka med min sambo in till sta´n, så vi är där redan kl 07.00 Sen har jag ingen möjlighet att ta mig från stán förens gubben slutar jobbet någon gång vid 14-tiden.
Så god natt och kram

Ja, det fick jag ta igår. Låter rätt dramatiskt...så farligt var det inte, egentligen. Fast just då var det dramatiskt, för mig i alla fall. Fick plötsliga buksmärtor, som gjorde mig nästan förlamad. Kunde inte göra något alls. Hur jag än satt, låg eller stod, så kändes det som om det brann i buken på mig, smärtorna var intensiva och kom i intervaller, fast tätt, När jag hade haft ont så i närmare 1 timme, så ringde jag för första gången till Jockes jobb och förklarade för honom hur det var, han bad mig genast ringa 112 och jag bad honom komma hem.
Precis ovanför min navel så hade jag en utbuktning som gjorde gräsligt ont, det brännde och gjorde gräsligt ont, jag kunde knappt andas eller prata på grund av smärtorna. Jag ringde 112 och ambulansen dök upp, ett tag efter att Jocke kom hem.
Jag måste tillägga att jag aldrig var orolig över att det skulle ha något med graviditeten att göra, jag känner ju igen en sådan smärta, denna kände jag också igen, då jag upplevt det ett par gånger tidigare på samma ställe, fast inte i närheten så intensvit.
När ambulanssjukvårdarna kom, så kunde den kvinnliga, (som jag för övrigt kände igen från vår föräldrargrupp för snart 6 år sedan), direkt konstatera att detta såg ut som ett bråck. Hon såg utbuktningen och kände lätt på den, (vilket gjorde så ont så det svartnade för mina ögon), vi begav oss ut till bilen med en gång och så åkte vi mot Eksjö. Smärtlindring kunde de inte erbjuda då jag är gravid, förklarade hon. Vilket inte spelade mig någon roll, jag förklarade att jag ändå inte hade tagit emot något pga samma anledning.

När vi kom fram, efter obehagliga gropar och dyl i vägen, som gjorde att det gjorde ännu ondare, så placerades jag i ett rum på akuten, bara för att efter, vad som kändes som en evighet, få veta att de inte ville ha mig här nere, hon ska vara på förlossningen. Det till trots att detta inte hade något att göra med graviditeten. Det var bara att åka upp dit.Nåja sagt och gjort, jag rullades upp dit, och ja hör och häpna nu var bråcket väck, borta, fanns inte mer.
Så där låg jag och kände mig dum, sa till ambulanssjukvårdaren att visst kände du knölen innan? Visst såg du? Du har väl rapporterat det till dem, läkarna?
Jo då, hon bekräftade att hon både sett och känt och rapporterat till dem om det, så att de inte skulle tro att jag var ännu en hispig gravid kvinna som åker till sjukan i tid och otid, som man är orolig att de ska tro, när man plötsligt är symtomfri när man kommer fram, eller i alla fall NÄSTAN symtomfri. För helt borta var det inte, jag hade fortfarande ont. Var mest öm förvisso. Men från att ha legat på en 8:a i smärtskalan, så bedömde jag mig ligga på en 2:a. När väl läkaren kom in för att undersöka mig, så var jag nästan helt smärtfri. Men hon kände och tryckte över det ställe som jag pekade ut och jo, hon kunde känna att där förmodligen fanns ett bråck, ett hål i min bukvägg, där troligtvis en del av tarmen tittade ut och kommit i kläm. Ingen fara sa hon, så länge den inte fastnar, vilket den gjort under den tiden som jag haft dessa intensiva smärtor. Smärtorna kommer utav att tarmen kläms och blodtillförseln till den klämda delen, stryps. Detta kan vara farligt för mig, om det inte går tillbaka av sig självt, vilket det gjort denna gången.
Så länge som jag är gravid, så kommer de förmodligen inte göra något åt det, men det kan komma att bli tal om det längre fram, sa hon. Men inget säkert. Inträffar det fler gånger, så måste jag söka vård direkt sa hon, försök inte trycka tillbaka det själv. Kom tillbaka hit då, sa hon.
Jo tack, så ont som jag hade haft, så inte skulle jag tänkt försöka att trycka tillbaka det själv....huuua hemska tanke.

Idag är jag fortfarande öm där. Försöker ta det lugnt, inte lyfta tungt. Vilket kan vara svårt nog, då man har fler barn hemma, varav en är en liten mammagris. Men jag måste försöka låta bli.

Sen har vi då frågan VARFÖR jag fått ett bråck? Jag har ju inte genomgått någon operation, som brukar vara den största orsaken till bråck, då stället runt operationsområdet brukar vara försvagat. Det enda hon kunde tänka sig var orsaken till bråcket, till min försvagning, var i så fall min piercing. Jag hade ju en sådan i naveln, som jag tog bort när jag väntade Linus. Men jag har haft infektioner i det hålet sedan dess, som bara helt nyligen försvunnit och blivit bra. Detta trodde hon mycket väl kunde vara en orsak, till försvagningen.

Så nu tänker jag mig...vad händer sedan då, under förlossningen. Snacka om att anstränga det svaga stället. Tänk om det händer igen, då, mitt under förlossningen. HJÄLP!!
De får ta och snitta mig. Nä då, det ska vi väl hoppas att jag slipper. Vi får se vad som sker, men jag kommer ju helt klart att ta upp diskussionen med mvc.

Kram

i morse, eller så gjorde den det, fast jag inte hörde det. Har suttit vaken ännu en natt med Emelie. Som jag skrev inatt via sms-bloggning, så verkar hon ha magknip. Eller också drömmer hon. Något är det i alla fall...för jag hålls vaken. Just nu känns det som om någon slängt ett ton grus i ögonen på mig.
Fan också, pallar inte gå till skolan, är så jävla trött. Jag som skulle ha min första a la carte idag, hade ju planerat älgytterfilé och rotsaksgratäng, såg faktiskt fram emot det, har drömt om detta i kvadrat, så att säga. Har drömt om flera olika tillvägagångssätt. Känns surt. Visst jag kunde väl masat mig ner, i något slags koma tillstånd...men jag vaknade ju som sagt inte ens en gång av klockan idag. Det har nog aldrig hänt innan, inte med den signalen som jag har på mobilen.
Ja ja, jag får väl försöka ta igen mig idag, hur det nu ska gå till.

Gäsp och kram

Då har jag äntligen fått Emelie att somna om. Tror jag. Efter att ha fått sitta med henne länge, så är hon i alla fall i sin sång. Hon verkar ha ont i magen, hon lugnar sig något när jag ger henne massage på magen, då hon även fiser en del. Hoppas det inte blir fler gånger i natt igen.