Igår på jobbet fick jag frågarn om jag ville vara ledig idag. Det tackade jag JA till. Inte för att jag egentligen behöver, men just då kände jag att jag behövde. Det var en skitdag igår kände jag. Skitdag i den bemärkelsen att jag mådde inte så bra. Ont i huvudet, ont i magen, trött som en Gnu och kände mig uppblåst som en ballong. Ledigheten visade sig komma lägligt, för jag ska klippa mig idag, (tisdag), innan jobbet och jag kände att nu slapp jag känna att tiden vart knapp, vilket jag var rädd att den skulle bli.
Men men dagen gick och det kändes allt lite lättare efter att fått frågan om ledighet idag. 
Så kom då dagen idag, och telefonen ringde och väckte mig, det var fårn jobbet. Vår fina skiftledare R undrade om jag kunde jobba idag, 7:30 till 15:30, jag sa nej först, fast inte nej som i NEJ utan mer ett njaaaeeeeeääääää nej. Med mycket eftertänksamhet. 
Men så ringde hon tillbaka igen....snälla, det är INGEN annan som svarar....
Men vad faaan....tänkte jag....så jag var väl beredd att ta det, men kände mig faktiskt lite arg, (efter att jag lagt på då, med löfte om att ringa tillbaka om en stund). Nu var jag ju tvungen att hitta telefon numret till frisören, och avboka tiden, vilket jag inte hittade. Ringer tillbaka för att meddela detta, men får inte tag på någon. 
Dåligt samvete är resultatet.

Varför ska man/jag få dåligt samvete för att jag säger nej till jobb och blir tvungen att avboka mina egna planer.....för jobbets skull? 
Nu blev det ju inget jobb i slutänden....men ändå