Nu börjar det nog sakta sjunka in...

Då och då bränner tårarna bakom ögonlocken. 

Jag blev inte chockad precis att han dog...han skulle ju trots allt fylla 95 år den 26 september. Men han har ju varit så pigg, trots sin demens.Fysiskt har det inte varit några större problem. Så blevb han plötsligt dålig....ville inte äta...och på mindre än en vecka, så var han död. Torsdagen satt han uppe och pratade med doktorn...på tisdagen efter, så dog han.

Men så tacksam jag är att han fick dö sovandes...inga smärtor, ingen oro. Han fick träffa oss en sista gång.

Ta farväl.

Vi med.

Konstigt att man ska börja tänka på allt man upplevt tillsammans med den avlidne, då denne var i livet.

Varför kan man inte ta och fundera på sådant, då ens nära och kära lever?

Varför inte minnas tillsammans, medans de fortfarande lever?

Jag minns våra turer i skogen, med mormor och morfar, då vi plockade blåbär. Elller den där gången då jag som barn, visade på dem pappas hemliga kantarellställe....(pappa blev allt lite arg). Eller då vi spelade poker...och morfar smög fram de kort han nys "köpt".

Eller på äldre dar, om mormor och morfar, blev lite arga på varandra...då hände de att de kastade macka på varandra....(hihi...ser framför mig bokstavligt talat ,hur mormor kastar en smörgås på morfar,  och han den tillbaka).

Eller alla de nätter och dagar somjag var hos mormor och morfar...

När de åksade ute...vi stod alltid fönstret och kollade på blixtrarna.

När jag sov hos dem, så fick morfar sova i gästsängen och jag sov jämte mormor, i morfars sänghalva.

När jag sov över där, fick jag ALLTID bestämma vad vi skulle ha till middag...och jag bestämde ALLTID stuvade makaroner och köttbullar.Jag ÄLSKADE mormors stuvade makaroner.

Morfar, som alltid sjöng och busade. Simmade minst en gång i veckan...långt upp i åren. Och jag fick följa med.

Morfar hade ALLTID glimten i ögat.

Han tyckte inte om orättvisor.

Jag glömmer aldrig deras reaktion när jag bara 17 år berättade att jag var med barn. Mormor blev lite arg...besviken. Och menade att nu kommer det dö någon i släkten nu, när någon ny tillkommer...morfar gick nästan i taket när hon sa det, och menade att om det nu skulle råka hända att någon dör  vår släkt, så ska ju inte Beatrice, känna skuld för det. (De kallade mig aldrig fr Bea...har jag för mig...det var nog alltid Beatrice).

Fan vad jag kommer att sakna morfar. 

Mormor är borta sen nästan 5 år sedan...henne saknar jag ofantligt...och hur dumt det än låter eller verkar, så är jag helt övertygad om att mormor ser mig och mina barn. Hon skulle älskat mina ungar...eller jag menar...hon älskar mina älskade barn.

Jag kan höra hennes hjärtliga skratt, då hon skrattar åt barnens tokigheter och upptåg.

Och morfars bus med dem...

Nu är de väl tillsammans igen...mormor och morfar.

Jag älskar er och förlåt för all oro jag åsamkat er en gång....speciellt dig mormor.