Hittade följande anteckningar, när jag rotade bland lite grejor här hemma. Anteckningarna är gjorda lite hafsigt ibland, men från hjärtat och ett oroligt sådant. Det är inte renskrivet så det kanske kan vara lite oroligt, men alla tankar och funderingar, har hamnat på pappret precis så som de dykt upp...ibland kan det vara lite avbrott och då kan det bero på att någon syster eller läkare kommit in. Då har jag kanske inte fortsatt efteråt på samma spår, eftersom jag blivit "avbruten". Sen slutar jag anteckna tvärt, men det får sin förklaring det med.

13/3 -08 Hanna blir inlagd på Barn och Undoms medicinska kliniken på Ryhov i Jkpg. Hon har ätit och druckigt dåligt under flera dagar. Påbörjade Kåvepenin behandling 11/3-08 men blev ändå inte ens lite bättre. Fick remiss från Barnmottagningen i Vetlanda hit, för intravenös behandl. med näringsdropp + antibiotika. CRP mycket hög, över 160, (vill ej äta). Efter ca 2 timmars dropp betydligt piggare, åt en halv apelsin + 1/4 kexchoklad.
14/3-08
Feber 38,7 kl 04:00 får alvedon supp, lite senare och blir piggare under förm. Till frukost åt hon en gurkskiva+ att hon slickade i sig lite smör från mackan. Dricker dåligt. Droppet kopplades bort  kl 07:30 ca. 11:15 lunch, hon smakade på såsen, på en bit potatis, en bit pannbiff + liten bit broccoli. Drack några "sippar" äppeljouise. Började se trött och hängig/slö ut, tempade henne kl 12:00, 38,4 i temp. Får en alvedon supp till, mest för att smärtstilla henne. 13:00 hon har nyss somnat

14:00
Vi vaknar till, tittar efter i pappret som hänger på väggen...14:00 serveras mellanmål till barnet, säg till personalen, står det....huummm...bra att veta, kanske. Har inte fått någon info om något egentligen, inte ens om var jag själv kan hitta info. om avd.rutiner etc. Själv får jag inte ta några mellanmål ej heller köpa där jag tar till Hanna,  helst. Fick ta en macka nu, men det var nog mest på nåder, kändes det som. På plan 4 finns allt jag behöver, men Hanna får ej lämna rummet och det känns tveksamt om jag vill lämna henne själv. Pappan kan ju komma med lite mat till mamman....ja fast vi har ju 17 mil fram och tillbaka. Känns lite trist med den dåliga infon. Måste försöka ta mig ner till plan 4 antingen med eller utan Hanna. Får prata med någon personal om hur jag skall göra. Hanna somnade i vart fall om, så hon sover fortfarande och nu är klockan snart 15:00 om lite drygt 1 timme är det middag eller kvällsmål som det står på matsedeln. Då serveras Pizza och Pizzassallad. Hoppas att Hanna äter då, hon gillar ju bådadera.
Kl 15:45 vaknar hon upp igen....skikandes. Hon verkar ha ont: Hon sparkar med benen och skriker och säger nej, nej, nej.  Hon kryper ihop lite i fosterställning och tar sig åt magen. Slummrar till en stund. Kl.16:05 Hanna slummrar till igen. Efter att ytterligare en gång vaknat till skrikandes. Snart är det middag, vilket känns som om att denna långa dag också då snart är till ändå. Just nu känns det hopplöst. Varför vänder det inte? Än så länge har de ju  pumpat i henne 30 ml antibiotika. Borde det inte sätta sig snart? Orolig!!
17:00 Middagsätandet avklarat. Fast Hanna åt ju inget. Suck, oron växer. Drack förvisso knappt ett halvt glas äppeljouise. En av systrarna kom in med en Piggelin, vilket Hanna i normala fall, tuggar i sig på några få minuter, på ungefär lika många minuter, (ca 3 kanske), hade hon gnagt i sig ung halva piggelinen...Seger?!? Man ska ju ta små steg, men att se henne så här pass ointresserad av till och med glass och då favoriten Piggelin, är svårt. Det är svårt att se de få "positiva" steg hon tar, om de ens kan räknas, som små framsteg. Sköterskan sa att läkaren tyckte vi skulle avvakta till ikväll, och se hur det utvecklar sig. Jo visst, vad annat kan jag göra? Hur lång tid kan detta ta? Hon sa också att bara ta det lugnt. Jag försöker. Fast inombords vet jag varken ut eller in. Hon ser trött och matt ut. I mina ögon börjar hon se tunn ut. Känns som om hon tynar bort mitt framför min ögon. Och att jag inget kan göra. Det jag gör känns ynkligt och otillräckligt. Jag räcker inte till. Tänk att en vanlig halsfluss skulle bli till en sådan här mardröm. För som en mardröm känns det som just nu. (tänk om de på barnmott. i vår hemstad hade lyssnat på mig från början).
19:30 Har varit nere på plan 4 och tagit ut pengar. Köpte mig lite kvällsmat, (15 kr), och gick in och satte mig hos Hanna och åt. Hanna åt 1,5 gurkskiva och två små små musbett av mitt knäckebröd. Hon drack även lite äppelj. med ganska god aptit/iver, fast inte mycket.
När jag ätit upp min vaniljyoghurt m. cornflakes, så ville hon ha, fast hon vill gå och hämta själv. Taskigt, hon får ju inte lämna rummet. Så jag ringde på personalen för att fråga...nä hon fick inte följa med mig och hämta åt henne, men sköterskan kunde gå och hämta åt henne. Sagt och gjort. Kruxet är att Hanna ville ta själv, (hon är i den åldern nu), Så jag trodde nog inte intresset för att äta, det någon annan, en främling, hämtat skulle finnas kvar. Så när det väl kom yoghurt, så vad det inte längre intressant. Men det får väl stå en stund, så får vi väl se. Kl.20:00 ska de komma in och ge henne ytterligare en 10 ml dos av antibiotika, intravenöst och sedan sättta nytt dropp under natten.
20:40 för ca 40 min sedan var avdelningens hittills " gulligaste" sköterska, inne och gav Hanna sin antibiotika + satte droppet. Det är jobbigt, Hanna vill ju inte. Men det är ju ett nödvändigt ont. Inom ett par timmar, (om hon inte har somnat), så har nog effekten av droppet slagit in, alltså Hanna pigg och glad. Åh Guud vad jag önskar att detta vore över. Jag vill ju ha henne som vanligt igen...Pigg och glad, allert och framåt. Den lilla äventyrliga bushönan märks knappt eller inte alls av. Att se henne så trött , sliten, hängig och slö ut, ja rent av matt, skär i mitt hjärta. Det både gläder mig och plågar mig, att se henne gå omkring, för hon stapplar mer, än går. Hon som precis kommit igång att gå ordentligt efter att gipset åkt av. Hon hade ju precis börjat våga springa lite och till och med hoppa lite grand.
Nu 20:55 verkar hon sova, verkar säger jag därför att hon ligger med ryggen åt mig, och jag vågar knappt röra mig, för rädsla att störa henne. När hon sover har hon ju ialla fall inte ont.
20:55 Nattpersonalen var inne för en stund sedan. Vi får lov att gå ut från avd./sjukhuset imorgon, om vi vill. Hanna kan ju behöva miljöombytet, (jag med). Vi kom även fram till attt koppla bort droppet redan kl 04:00 i morgon bitti, så att hon hinner få hunger känslor till frukost, ( håller tummarna så det gör ont).
Så de ökade upp hastigheten på droppet från 50 ml/timme - 70 ml/timme, så att hon hinner få i sig tillräckligt till kl 4.
Fan...jag vill bara att det ska vända någon jävla gång. Ursäkta språket, men jag känner sån frustration.
Emmelanåt känns det som om jag ska spricka av oro och frustration och allt annat av vad jag känner, som jag inte ens namnge. Bara att jag inte kan sätta ord på vad jag känner, gör mig än mer frustrerad.
TV visar bara skit. Inget som är tillräckligt bra för att få mig att tänka på annat för en stund...men å andra sidan...vad skulle det vara?
Just nu vill jag bara gråta, men det kommer inte riktigt. Kan inte riktigt släppa kontrollen. Varför jag nu måste ha kontroll vet jag inte heller, tror jag. Ett par tårar har väl trillat ikväll, men inte mer än ett par och mest över min maktlöshet, tror jag. ja och över att min dotter just nu är så ....ynklig. Det låter hemskt, det ordet....ynklig. Men det beskriver faktiskt rätt så bra, hur hon är just nu.
Jag inser ju och vet ju att det finns många barn som har det värre än Hanna har det. Barn som inte blir friska alls. Hemska tanke. Men jag kan ändå inte  bry mig om något eller någon annan än Hanna. Tänk när man läser/hör om andra barn, mammor och pappor som sitter hos sina sjuka barn och som får genomlida att till och med förlora, (gud förbjude), sina barn, då man tänker att "fy så hemskt", och man nästankänner deras smärta och sorg. Kanske till och med gråter över deras sorg och saknad. Men ändå någonstans så vet man bara att det där händer ju aldrig vår familj. Och även om nu Hanna inte ligger för döden eller dyl. så inser man ändå lite mer hur lite man verkligen kände deras smärta, sorg, frustration och alla de där känslorna osm man inte heller kunde sätta ord på. För på något vis så är man/jag mycket närmare der där som aldrig händer oss.
Detta låter kanske mest som svammel. Me njag får ialla fall ur mig det värsta och mesta. Nu ska jag försöka sova lite.

Fortsättning följer en annan dag....

Du är antagen till följande kurser:

Livsmedel A 50 p.
Livsmedelshygien 50 p.
Kallkök 100 p.
Varmkök 100 p.

Ja så ser det ut, imorgon börjar jag. Fast imorgon är det bara fika mellan 10 - 12. Information och utprovning och beställning av yrkeskläder och knivar.

Hoppas det blir kul, men det blir det nog. De blir ju inte värre än vad man gör det till.

Idag har jag och min sambo varit ute och fiskat hemma i sjön Vigotten, där ute där jag är uppvuxen. Jag drog upp en gädda och en stor abborre. KUL.

Känner mig förväntansfull och rastlös. Känns som det surrar av idéer i huvudet som jag inte riktigt kan få fram och ut. Känns lite frustrerande men ändå okej.

Erik fyller 15 år den 13 sept.
 
Vad ska man då hitta på?
Moppen han har får väl Jocke fixa, så det får väl bli en "present".
Fast ändå inte samma sak. Sen vet jag inte....en tur iväg någonstans kanske...bara han och jag och Jocke...men vart och vad? Och räcker det som 15-års present?
Vad ska man annars hitta på? Förslag någon?

Bilden ovan visar Erik.

Jag glömde ju berätta att jag även ska läsa matte i höst....huuuuaaaa darrar av skräck vid blotta tanken...vi får se hur det blir ,med detta, om jag törs ta tag i hjärnspökerna.

Ja idag har det varit Emelies otursdag. Hon var på väg att bränna sig på spisplattan, hon ramlar och snubblar och en gång skulle hon resa på sig när hon satt på huk bredvid bordet, så dunkade hon i huvudet i bordet när hon reste sig. Men det värsta var nog ändå då hon ramlade hemma hos mormor idag, så hon slog höger öga i stentrappan, hörnet av ett trappsteg. Så där fick hon och HAR hon värsta bulan nu. Ser ut som om hon varit ute och boxats. Nu kan hon knappt öppna det ögat.

Så här såg hon ut ca 1 timme efter smällen.

...och så här efter ytterligare någon timme...

  Efter ca 5½ timme ser hon ut så här...kan knappt öppna sitt lilla öga.
Gissa om vi tycker synd om henne.
Har ringt akuten och väntar nu tålmodigt på att de ska ringa tillbaka.