Det gick snabbare än vad jag räknat med...bilderna finns visst kvar...behövde bara redigera lite.

Nu är resan bokad till Helsingfors. Den ska bli av den 21 mars. Hemma igen den 23 kl 9:30

Fy fan rent ut sagt...datan kraschade igårkväll...nu är det förvissa åtgärdat...men en massa saker har ju gått förlorat. Bilder, mailadresser, allt jag hade sparat i favoritlistan...ja allt, i princip. Ljudet är borta, (igen). Grafiken hänger inte med, drivrutinerna för detta är också borta...inget som inte går att åtgärda, men ändå. Det är inte så enkelt att rätta till, (enligt mig), det ska hämtas hem nya drivrutiner och programm och ja GUD vet vad. Suck!!

Men nu är jag då här igen...så nu när alla bilder är borta, så finns det inga bilder kvar i min blogg heller...allt är borta....FAN FAN FAN!!!

Tänk så hjälplös man blir utan datan...eller nä, kanske inte hjälplös, men ändå lite så ändå.

Kanske bara talar för mig själv??

Akta er för virus...det var ett virus vi fått in i burken. Tydligen ett vanligt förekommande och välkänt sådant. Plötsligt började datan stänga av sig självt och starta sig självt o.s.v  o.s.v. Den började helt enkelt starta om sig hela tiden...kunde inte göra ett skit...det var bara att bryta strömmen till burken och formatera om den....(IGEN, det var ju inte längesedan vi gjorde det, men då hann vi spara allt viktigt vi behövde ha).

Ja, då sitter jag här igen...vid datan och hade tänkt försöka summera dagen...sådådär i korthet....helst. Har satt mig med en kopp rykande hett kaffe. I bakgrunden hör jag tv:n det är decign Simon och vad han nu heter den andre. Brukar tycka det är kul att titta på, får alltid en massa ideér, som jag aldrig gör något med.

Nåja...dagen har varit lugn och skön. Två korta promenader till och från dagis lämnat barnen och sen en vända till senare för att hämta dem. Ja, så dagen har varit bra...gott humör...tills resten av familjens medlemmar kom hem...det vill säga...äldste sonen och senare sambon. Suck!!

Ja det låter hemskt men så är det. Det börjar väl hyfsat bra, förutom att sonen som slutar 15:10 kom hem 15:50. Det tar ca 5 min för honom att gå från skolan och hem , och han vet att vi vill ha hem honom  med en gång.

När han väl kom hem, så visar det sig att han inte tagot med sig de läxor han har...INGEN av läxorna. Så kommer då sambon...allt är frid och fröjd. Vi lagar mat tillsammans, (för en gångs skull), och det känns bra. Rätt vad det är så "flippar" sonen ut. Plötsligt är vi dumma och tröga och vi mobbar honom. (fråga mig inte vad det kom ifrån...för jag har inte en susning). Det slutar med att han förklara för mig att han hatar mig...och att det han skrev i sms till mig igår, (att han älskar mig och är så glad att jag finns), ja, det kunde jag bara glömma.

Hummm tänker jag...vad har hänt? Frågar honom detta, varpå han ger ett grinigt svar. (känns som om något har hänt i skolan...eller att han haft en pissig dag). Frågar honom om detta, men just då, så är det inte lönt att prata med honom. Det är bättre att låta honom lugna ner sig och låta honom spela ut sina känslor ett tag,s å kan vi prata sedan, (tänker jag). Det är bara det att när middagen är klar och jag går ner för att säga det till honom, så har han somnat i sängen, med kläder och allt. Fast han vaknar till och grymtar till svar att han inte vill ha någon mat, drar täcket över sig ännu mer och fortsätter sova. Får väl prata mer i morgon.

Sambon får plötsligt också ett "spel" verkar det. För plötsligt får jag det slängt i halsen att jag är grinig och har kort stubin och dåligt humör/temperament, och har haft det de senaste veckorna....

????? VA ?!?!?!?!?! Jag står som ett frågetecken....jag som tycker att de senaste veckorna har varit riktigt bra. Vad kom det där ifrån? Fattar nada.

Jag har inte alls varit sur och grinig...jag bad honom nämna något eller några exempel...men det kunde han inte.

Jag undrar jag....

Nåja...nu verkar det ju bättre...men ändå.

Kram

Fick den tråkiga nyheten idag att din mor dog igår eftermiddag.
Vad kan man säga? Jag tänker på dig P.

Det värsta är att det var så onödigt, på något vis. Fick veta att det inte berodde på hjärnblödning, via sjukdom, utan yttre våld. Hon hade visst ramlat och slagit i huvudet. Då känns det på något vis mycket värre. Sjukdom kan man på något vis förstå och acceptera på ett annat vis...men olycksfall är alltid värre.

Tänker ialla fall på dig...
Varma Kramar Bea

Morgonen börjar i stort sett med en maktkamp mellan mig och min 4-åring. Hans starka och egna vilja ha börjat att visa sig, (han är ju trots allt vädur), och han är envis och smart. När han slutligen förstår att det inte blir som han vill....ja, då börjar han förhandla, för att ändå få som han vill. Men icke sa nicke...det är då och nu som jag måste stå på mig och fullfölja mina "hot", om skämspall eller vad det nu kan vara. Oftast skickar vi våra bråkstakar på "timeout" i rummet....(om han nu får vara ifred där för lillasyster Hanna, (som just nu stör, hör jag......nu är jag tillbaka).

Och som i ett trollslag, så har det jag vill fått sagt, nått fram. Underbart!!

Tänk om det vore lika enkelt som det verkar. Låter ju väldigt enkelt, (ser jag, när jag läser igenom vad jag skrivit), men helt ärligt....d.....(ahhaaa gott med nybryggt kaffe)....vart var jag nu...just ja, helt ärligt, det är så enkelt...egentligen. Det är ju bara att inte ge sig. Att vara envis. varför krångla till det?

Fast självfallet så gör vi det, oftast, vi människor alltså...krånglar till det mesta. Och jag är naturligtvis inget undantag...så har vi ju de dagar då man kanske vaknar upp och har en sprängande huvudvärk...för att man har sovit dåligt av olika anledningar...gubben har snarkat för högt, den lilla/-e har sovit dåligt, så du inte har fått sova....ja, du kanske helt enkelt har en dålig dag....det är ju helt i sin ordning det med...barnen måste väl lära sig att mamma och pappa är mänskliga...att de kan ha sina dagar då de inte är supermänniskor. Som det där med att inte bråka/gräla/disskutera (livligt), inför barnen....varför inte det? Så länge som de vuxna blir sams igen efteråt och kan visa sina barn att det är ok att bråka bara man blir sams. Hur ska de annars lära sig att handskas med konflikter...? Det är ju genom oss de lär sig hur.

Oj då, vad jag svävade iväg där...Nåja, nog för nu...återkommer kanske mer under dagen.

Ikväll går mina tankar till dig, kusin P. Hörde om att din mamma fått en stor hjärnblödning. Hon ligger i Linköping...och jag hörde att de inte gav mycket hopp om bättring. Du är väl där nu, kan jag tro. Men när jag fick veta, så var du förmodligen på väg. Tänker på dig, men kan nog inte föreställa mig hur det är. Att åka den långa vägen själv till sin mor på sjukhuset. Hur ensamt det skulle vara.
Du har ju inga syskon...men vi finns för dig...dina kusiner och fastrar och farbröder...ja, jag kan väl egentligen bara tala för mig själv...men jag tror nog att alla vi i din släkt finns här för dig, om du behöver.
Tror inte att du läser min blogg...men om ifall att.....

Kram till dig...

Vi håller tummarna att allt går bra.