Nu börjar det nog sakta sjunka in...

Då och då bränner tårarna bakom ögonlocken. 

Jag blev inte chockad precis att han dog...han skulle ju trots allt fylla 95 år den 26 september. Men han har ju varit så pigg, trots sin demens.Fysiskt har det inte varit några större problem. Så blevb han plötsligt dålig....ville inte äta...och på mindre än en vecka, så var han död. Torsdagen satt han uppe och pratade med doktorn...på tisdagen efter, så dog han.

Men så tacksam jag är att han fick dö sovandes...inga smärtor, ingen oro. Han fick träffa oss en sista gång.

Ta farväl.

Vi med.

Konstigt att man ska börja tänka på allt man upplevt tillsammans med den avlidne, då denne var i livet.

Varför kan man inte ta och fundera på sådant, då ens nära och kära lever?

Varför inte minnas tillsammans, medans de fortfarande lever?

Jag minns våra turer i skogen, med mormor och morfar, då vi plockade blåbär. Elller den där gången då jag som barn, visade på dem pappas hemliga kantarellställe....(pappa blev allt lite arg). Eller då vi spelade poker...och morfar smög fram de kort han nys "köpt".

Eller på äldre dar, om mormor och morfar, blev lite arga på varandra...då hände de att de kastade macka på varandra....(hihi...ser framför mig bokstavligt talat ,hur mormor kastar en smörgås på morfar,  och han den tillbaka).

Eller alla de nätter och dagar somjag var hos mormor och morfar...

När de åksade ute...vi stod alltid fönstret och kollade på blixtrarna.

När jag sov hos dem, så fick morfar sova i gästsängen och jag sov jämte mormor, i morfars sänghalva.

När jag sov över där, fick jag ALLTID bestämma vad vi skulle ha till middag...och jag bestämde ALLTID stuvade makaroner och köttbullar.Jag ÄLSKADE mormors stuvade makaroner.

Morfar, som alltid sjöng och busade. Simmade minst en gång i veckan...långt upp i åren. Och jag fick följa med.

Morfar hade ALLTID glimten i ögat.

Han tyckte inte om orättvisor.

Jag glömmer aldrig deras reaktion när jag bara 17 år berättade att jag var med barn. Mormor blev lite arg...besviken. Och menade att nu kommer det dö någon i släkten nu, när någon ny tillkommer...morfar gick nästan i taket när hon sa det, och menade att om det nu skulle råka hända att någon dör  vår släkt, så ska ju inte Beatrice, känna skuld för det. (De kallade mig aldrig fr Bea...har jag för mig...det var nog alltid Beatrice).

Fan vad jag kommer att sakna morfar. 

Mormor är borta sen nästan 5 år sedan...henne saknar jag ofantligt...och hur dumt det än låter eller verkar, så är jag helt övertygad om att mormor ser mig och mina barn. Hon skulle älskat mina ungar...eller jag menar...hon älskar mina älskade barn.

Jag kan höra hennes hjärtliga skratt, då hon skrattar åt barnens tokigheter och upptåg.

Och morfars bus med dem...

Nu är de väl tillsammans igen...mormor och morfar.

Jag älskar er och förlåt för all oro jag åsamkat er en gång....speciellt dig mormor.

Morfar...Sven Hjortsberg, 26/9 1914 - 28/7 2009

lämnade oss igår...kl 23:45 stilla i sin sömn.

Vi binder en krans av minnen

de finaste vi har

Vi vet att de aldrig skall vissna

hos oss är Du alltid kvar

Idag fick min mor ett samtal från rehab, där min morfar, (95 bast), bor. De är nog bäst ni kommer in, sa de.

Morfar har legat på rehab ett tag, (brutit lårbenet), och han har mått bra, efter omständigheterna...benet har läkt ihop fint. 

Men den sista veckan, har han visst börjat lägga av. Han har slutat att äta, vill inget dricka och bara ligger i sängen. De beslutades i mitten av förra veckan att han inte längre ska stå i kö till ett annat boende, att han inte är frisk nog för att flyttas på, utan att han kommer att få bo kvar på rehab, tills han somnar. Det tackar vi ju för. 

Han blev även Palliativ vårdsbeömd, alltså,inga livupprätthållande åtgärder kommer att sättas in, om han slutar att andas eller hjärtat slutar att slå. Dessutom får han all den smärtlindring han behöver för att få vara så smärtfri som möjligt nu i livets slut.

Det känns lite konstigt...

Inte helt oväntat...men ändå konstigt.

Han har ju alltid funnits.

Men morfar har haft ett långt och bra liv.

Nu kommer han snart att återförenas med mormor,

om det nu fungerar så.
Om det nu finns något liv eller dyl. efter döden.

Hoppas vi hinner komma in till honom, när tiden är inne.

Vi satt några timmar hos honom idag.

Fast jag tror att morfar bara kommer att gå bort, när han sover...

...helt stilla.

God natt morfar....så länge.

Ikväll blir det tjejfest/kväll. Och jag slängde ett öga på klockan och såg att jag kanske ska börja lite sått och göra mig iordning. Jag är kass på att sminka mig, så jag kanbehöva några timmar på mig att göra detta.

Fast först ska vi visst äta först här hemma. 

Jag ska ta moppen dit och hem. Fast hem åker jag inte föräns imorgon. 

Någon som kan förklara hur jag ska lägga en snygg ögonmakeup?

Ja men så kul det var att läsa era kommentarer på "väntans tider".

Fast valparna var/är inte mina, jag hade de bara över en dag. Jag var bara hundvakt. Men kul var det och visst blir man ruskigt sugen på att skaffa valp. Fast vi tycker inte att vi har tid just nu och vi vill nog att barnen ska bli lite större först. För just nu har vi nog med våra 3 små och vår tonåring.

Små aliens....hahaha...jag skrattar på mig.

Hjärtat i halsgropen...kul att kunna skrämmas/glädjas lite.

Ironia...säg nu vad du målade upp med din livliga fantasi...

Ja, det var spännande...

He he he....

Kram på er....

Ja, så är det. Jag sitter i väntans tider.

Det är ju inte första gången. 

Ska jag fixa det här? 

Klarar jag av så många?

Framförallt, kommer jag få någon hjälp?

Och herreguuuud, vad ska de andra små säga?

Ja, jösses...får väl ta det som det kommer...

Snart kommer nog de tre små valparna....

Vad trodde ni?

:) Kram

Nä, det stämmer...jag har inget att säga.

Har suttit inne hela dagen...(hemma i huset),och inte gjort något alls.

Jo!!

Där ljög jag!! Jag har visst gjort något. Har gått och småplockat på golven och dyl, hela dagen, egentligen. Där jag nyss plockat undan, ligger det plötsligt nya leksaker, eller tussar och dyl. Hmmm undrar hur de kommer dit så snabbt. Om de får hjälp på något sätt??!! (kliar mig i huvudet). Så har jag ju dammsugat...och peppar peppar, så syns det fortfarande, fastän det är 7 timmar sedan, ungefär. Så i förmiddags var vi ju faktiskt och handlade lite, förnödenheter. 4 par skor till barnen...de små barnen Den stora måste vara med och shoppa skor...det går inte annars. 

De små fick ett varsitt par gummistövlar och Emelie fick ett par extra...lågskor. Så det stackars barnet inte behöver gå i sandaler i alla väder.

De andra två behöver nya sådana också. Märkligt hur de sliter skor, barn.

Nu kör dagis snart igång igen, efter att de haft sommarstängt. Vi som har barn på 15 timmar per vecka, får inte ha våra på dagis då under semestertiden. Men det gör inget...

Men ungarna verkar längta tillbaka dit, de pratar om dagis varje dag.

Linus ska ja få byta avdelning nu med, han ska få börja där de stora barnen är. Han tycker det ska bli sååå spännande så. 

Själv söker jag jobb för fullt.

Och ikväll redovisade jag de sökta jobben för Af, så jag inte blir avskriven. Puh jag klarade mig.....

Grattis till bebisen Madde och Erik. Det blev en liten tjej.

Hon vägde 4090 gram

och mätte 51 cm.

Lovisa, ska bli hennes namn.

Hoppas att allt gick bra och att ni mår bra.

Stort Grattis!!