Ja, i tisdags kväll. Jag sitter i godan ro vid datan och gör just inte så mycket, så känner jag hur det börjar bränna lite i magen på mig, inte mycket alls, så just för stunde tänkte jag inte på det. Men så fortsatte det, och tanken slog mig; " Nej, inte bråcket igen", men jag slog ifrån mig det med en gång, för så hade det ju inte börjat förra gången, då kom det ju bara pang på en gång och efter att jag lyft något. Nu hade jag ju inte gjort något alls, och det kom bara smygandes. Men det fortsatte och jag gick ifrån datan och sen var det kört, det var igång igen. Något var på väg ut genom bråcket igen. Jag gick och la mig på soffan, på rygg med tanken att om jag ligger platt, så kryper det kanske tillbaka fortare och så kanske det inte kommer att göra så ont. Nåja ONT gjorde det och det kröp INTE tillbaka av sig självt, inte så fort som jag önskat i alla fall.
Men jag tänkte minsann inte åka till sjukhuset denna gången, bara för att hinna dit och det kryper tillbaka innan någon läkare hinner se med egna ögon. Så här låg jag, (mitt dumma nöt), och kved och led i 2½ timme drygt. Någonstans efter en timme, reser jag mig mödosamt upp, för att gå och kissa och då blev det med ens värre....sju resor värre, och det började bukta ut ännu mer. Erik var rädd och orolig, han såg dessutom hur det petade ut, (som inte är någon vacker syn), och gömmde sig i kuddarna. Nu började jag också frysa okontrollerat, fast det är varmt i huset. Smärtan spred sig i hela kroppen så jag skakade och huttrade hejdlöst. Fick bädda ner mig i en tjock filt och mitt täcke, jag frös ändå. Tillslut började det lätta och min kropp var matt och slut...jag kunde knappt hålla huvudet upprätt, ögonlocken tunga och tillslut somnade jag av utmattning. Ja, det låter kanske fånigt, men 2½ timme med intesiva smärtor måste ju göra kroppen matt och helt slut. ?

Ja i vart fall, så blev den ännu en dag, (dagen efter), med öm mage och oro att det ska komma igen. Nu TROR jag inte längre att det kommer att hända igen, jag VET att det kommer att göra det....men när?

Nästa gång har jag sagt till gubben, så åker vi med en gång, vi väntar INTE! Utan vid minsta tecken på att det är igång igen, så åker vi, så läkarna få hinna se själva utbuktningen och inte bara känna efteråt att det visst är ett hål. De måste få se. Sen kanske det är bra inför eventuella framtida åtgärder att/om det finns dokumenterat att det händer titt som tätt och utan synbar orsak.

Hoppas på en lugn helg i alla fall, för på lördag är det dop, det ska bli trevligt.

Kram