Jag är 35 år, ska fylla 36 i vår...jag har 5 barn, varav 4 är småbarn, (ja inte riktigt SMÅbarn i den bemärkelsen), den äldste av de 4 små fyller 8 år i mars, nästa fyller 7, nästa  5 år och sen en som fyller 2 år...alla dessa 4 i vår....MEN jag har en till.....som fyller år i september.

Han fyller 18 år.

Det är inte klokt!!

Nu tänker säkert många av er som redan har myndiga barn att ; "äh det är väl ingenting", och det kanske det inte är, kanske bara är jag som är löjlig, Men allvarligt....kände inte ni att det var något som kändes speciellt med det?

För mig känns det som en milstolpe i livet. Jag har snart ett vuxet barn. Ett barn som börjar planera för livet, där jag inte längre är inblandad på samma vis som nu. Och inte för den delen, jag hag ändå försökt att uppfostra honom till att bli självständig, vilket jag tror jag lyckats med. 
Men ibland och särskilt nu den senaste tiden, sen detta nya år börjat, så hör jag mer och mer om hans planer. Vilket är bra, så missuppfatta mig inte. Men saker och ting blir liksom mer tydliga och verkliga på något vis, när jag hör han och hans kompisar prata. 
T ex, så pratar de mer och mer och oftare och oftare om att resa utomlands till hösten...till Thailand närmare bestämt. Och min omedelbara tanke var....ALDRIG att jag släpper iväg dig ensam till Tailand utan vuxens sällskap....men så slog det mig....han är ju VUXEN då. Jag har inte ett dugg att säga till om ang. det. Och varför skulle jag göra det, egentligen. Klart att han ska passa på att resa och se sig om i världen medan han kan och inte har något eller någon som hindrar honom. Jag menar, visst kan man resa med barn och familjen, men det är ju förstås enklare att bara dra iväg, (i princip), när man inte har familj.

Men visst kom tanken att han bara är ett barn och inte klarar han sig utan vuxen....(läs mig). Fast det är ju klart att han gör.

Dessutom måste han ju få göra sina misstag och vad det nu kan vara, skaffa sig lite erfarenheter.

Han har ett år kvar i skolan, sen tar han studenten, "ungen". Förhoppningsvis har han ett jobb direkt. 
Kunna börja jobba, bygga upp en budget, ta körkort, flytta hemifrån....resa.

Åh vad jag önskar att han får ett jobb så han kan börja bygga sig ett liv på den vuxna sidan. 
Nu börjar jag även fundera på om jag missata något. Har jag förberett honom ordentligt? Hur han betalar sina räkningar etc.?
Fast det kommer väl efter hand....inget att få panik över.

Han är ju inte dum...
Jag har visat honom hur man tvättar...ett tag fick han till och med sköta sin egna tvätt, bara för att han ska veta rent praktiskt hur det funkar och går till. Nu efter nyår, så sa vi att 1 gång i veckan ska han vara den som fixar middag till hela familjen, helt på egen hand. Är man bara läskunnig och följet ett recept, så är jag övertygad om att alla kan laga mat. 
Några tips på vägen har han förstås fått. Och under tiden med för den delen om han behöver, (då han lagar mat vill säga, ja annars också för den delen...). Då är det sagt att maten får inte vara vattenkokta makaroner och stekt korv eller köttbullar, det är för enkelt. Utan något taget ur hans kokbok. Igår var hans första gång som han lagade mat. det blev spaghetti och köttfärssås. det lyckades han ju MYCKET bra med måste jag säga. 
Han följde receptet, nästan exakt, (han hoppade någon ingrediens), och han gjorde då ingen vanlig köttfärssås. 

Gott vart det i alla fall....

Får se vad det blir nästa lördag...spännande. 

Lite märklig känsla det här med att jag snart har ett vuxet barn...kan inte riktigt sätta ord på det. Nu har han ju inte flyttat hemifrån ännu och han kommer nog inte göra det med en gång heller....men den dagen kommer...och det går fort ändå. Nu är det liksom närmare än någonsin. 

Jag tänker redan på hur hans småsyskon kommer att sakna honom när han inte är här var dag....speciellt Linus. 
Men men, den dagen den sorgen...passa på att njuta så mycket det går nu då

                                                                                  .  

                                                                                   Detta är en bild på Erik när han var liten.  Jag är inte helt säker på hur gammal han är här, men jag tror han är 4 år. Han hade bäddat ner sig i en låda med kuddar och filtar och låg stolt och visslade, han hade nyss lärt sig att vissla. Så han visslade friskt på under en lång tid. 

Tiden går så fort...ta vara på er tid med era små och varandra med för den delen. Oavsett man har smått eller ej, så ta vara på den och varandra.

KRAM 

P.s förlåt Erik om jag lade ut denna bilden på dig, men du är så söt här, så jag var tvungen. Puss, mamma älskar dig.