...fast jag vågar inte ropa H E J ännu.
Men ikväll, lyckades jag att få Vicktor att ta välling i flaskan....snälla snälla snälla, låt det inte vara sista gången. Av 150 ml välling, så åt han 90 ml. Det får jag allt vara nöjd med. Jag  LOVAR att jag knappt vågade andas då han åt, övertygad om att om jag gjorde det, så skulle han bli störd och börja "bråka" och inte vilja äta igen, att vi skulle få börja om från början.
Jag säger bara det...OM det finns några eller någon Gud därue, så snälla låt honom fortsätta, med glatt humör, äta välling. Det skulle verkligen underlätta så. Jag skulle inte behöva oroa mig för vad han ska äta, när jag inte är hemma. För visst, han äter gröt och puré, men vad fan, ska han äta det dygnets alla timmar då eller. Jag menar gröt på morgonen, sen gröt igen, då på förmiddagen, innan nästa mål, som är lunch då, eller vad ska jag servera? Sen lunch, så kommer ett mellanmål till, innan middag....ska han äta gröt som mellanmål också då, eller, visst han kan väl få en frutpuré som mellanmåt, någon gång, men välling är kanon tycker jag, som både måltid och mellanmål, eller bara till kvällen, att somna gott på.
För visst, han äter gröt till kvällsmat, men det brukar bli runt 18-tiden, sen brukar han, ännu så länge, vakna till senare på kvällen, ibland 21-22 tiden, och då vill jag inte ge honom gröt eller fruktpuré.
Men som sagt var, nu ikväll, vaknade han kl 22:30 ungefär, och jag tänkte att nu, provar jag att ge honom välling, och efter lite "bråk ", för det är som om han väntar sig att det ska komma något äckligt ur flaskan, för ibland liksom kommer han på att det där var ju gott...så gjorde han även med bröstmjölken ur flaskan, men som sagt, efter att han verkade få smak på det, så började han aktivt att suga i sig det som var i flaskan....välling.  90 ml.....JiPPi!!
Hoppas nu bara som sagt att det inte var en engångsförteélse....utan att han fortsätter så. För amningen verkar det som om han själv vill släppa, och jag orkar inte hålla på och stöka med det också, så jag tror att jag släpper det helt snart. För tillfället så ammar jag i stort sett bara 1 gång per dygn. I alla fall har det varit så detta dygn. Känns lite vemodigt.....ville ju amma läääänge, i vart fall till 1 år. Men men....man styr inte över allt här i världen.

Kram

Nu längtar jag redan till sommaren, till Juni månad närmare bestämt. Till den 24 juni för att vara mer exakt.

Nej vi gifter oss inte då, men vi åker till Turkiet Jocke och jag. Till Kemer...

  ...ser det inte härligt ut? Tycker jag i alla fall.
Vi åker utan barn, denna gången. En lång härlig vecka...eler 8 dagar bli det ju, fast vi blir hemifrån i 9 dagar.
Det blir 9 härliga dagar, fast samtidigt långa dagar fylda med saknad. Jag kommer sakna barnen så ofantligt mycket....kommer nog värka i hjärtetrakten varje dag jag är ifrån dem. Lille Vicktor känns särskilt svårt att lämna bort så länge, fast å andra sidan så har han ju hunnit fylla 1 år. Men det är F Ö R S T A gången jag åker utomlands. Njaaaa okej jag har varit i Tyskland och i Norge samt Danmark, men det räknar jag knappt som utomlands, det känns som hemma....så det ska bli kul. Härligt.
Men som sagt, det är med mycket blandade känslor som vi/jag väljer att åka utan barn. Nästa gång, (om och när det nu blir en nästa gång), så åker vi nog allihopa. Då barnen är större och kanske får mer glädje av att vara på ett sådant ställe.

Kram till er...

.....fast det ska ju vara jag som sjunger den egentligen, (om man frågar Vicktor), men nu gör vi inte det. Utan vi skonar era öron så får ni lyssna till Afzelius istället.

God Jul säger jag. Nu har vi firat årets första jul här hemma. Förvisso utan tomte och utan julmat, men det kvittar, vi käkade tacos istället. Granen hade vi ju ändå. Den står lika grön och gran(n).
Det är bara så enkelt att mina svärföräldrar är nere hos oss och "firar" jul. Bättre sent än aldrig, eller tidigt, vilket ni vill. Barnen fick lite julklappar, som de blev väldigt glada för. Men jag tycker nog inte att våra barn är så svåra att ge presenter till. De blir alltid glade för det de får, hittills i vart fall. Nu sover de gått i sina sängar...ja inte bara barnen. Det är nog bara jag och Erik som är vakna ännu så länge.
Imorgon ska jag och älsklingen på Vetlanda Revyn, det var länge sedan jag var och tillsammans har vi inte varit någon gång.........T R O R jag. (?). Men först ska vi äta en bit mat ute, tillsammans med bror med sambo och far. Det ska bli trevligt.
Första gången som vi I N T E ska ha Vicktor med oss. Känner mig inte så orolig. Mamma ska vara här, men Erik har lovat att hjälpa henne. Och skulle det vara så att Vicktor bestämmer sig för att tykännas, (*stavning), imorgon, så är ju Erik här som är ett bekant ansikte för honom. För ibland tycker Vicktor att både bekanta och obekanta ansikten är lite läskiga.
Från det ena till det andra...Idag har amningarna gått bättre...över förväntan faktiskt, inte helt  bra, men som sagt...bättre.
Har stängt in oss i ett rum han och jag bara, då jag ska amma. Idag på morgonen, första amningen på dagen, som var runt 05:30, så tände jag inte ens lampan och så när han åt så smekte jag över hans huvud hela tiden...tänkte som så att om han nu av någon anledning, har fått någon dålig erfarenhet vid amningen, eftersom han är så avig till bröstet plötsligt... så kanske jag måste försöka ge honom en positiv erfarenhet...något så han förknippar amningen, inte bara vid mat, utan till något mysigt och skönt. Och det verkade funka. Han höll sig lugn och ammade rätt så länge, så 3 bra amningar fick vi idag, det är egentligen MYCKET bra. 3½ egentligen, men den där halva gången var nog mest ett litet mellanmål. Sista gången idag var före sängen och då åt han rätt länge faktiskt. Känner mig rätt lättad. Men jag vågar INTE ropa hej ännu. Det är inte helt bra. Men ska jag räkna efter hur mycket han har ätit idag, så är det nog rätt normalt, 3 amningar och 3 andra mål...
1. amning,
2. gröt,
3. amning,
4. puré, + halv amning...
5. gröt igen
6. och så till sist amning
Jag skriver + halv amning, för jag tror han mest var törstig där. Kan inte ge honom vatten i flaska, för han vägrar ta det. Men det gör inget i nu läget, han får ta bröstet så ofta han bara vill, så vi kan hitta tillbaka till varandra och vår rytm.
Hade jag vetat DÅ, innan operationen, vad jag vet idag, så hade jag sagt nej tack till att opereras under tiden jag ammar. För jag tror och är säker på, att det beror på den som vi hamnat där vi är nu.
Jag vet inte säkert, men jag tror det.
Men det är lätt att vara efterklok, och nu är det ju detta vi har att utgå ifrån, bara att kämpa på och se framåt och inte bakåt.
För hur eller hur, så kommer han inte att svälta...MÅSTE jag sluta amma, så får jag väl göra det då...även att jag inte vill egentligen, det kanske bara är så att det är en fas han går igenom just nu. Läste ju det någonstans att mellan 6 och 9 månader kan de börja amningsstrejka/sugstrejka. Det går över.
Vi får skapa lugn och harmoni vid amningstillfällena.
Ja, just ja, jag kom ju på innan ikväll att han tycker om när jag sjunger för honom...och speciellt en låt gillar han mycket, han brukar le med hela ansiktet då....så jag sjöng lite lågt och stillsamt..."Sång till Friheten" den är fin och den gillar han...så det att jag sjöng och att han fick ligga och pilla mig i ansiktet, som han gärna gör, helst sina fingrar i min mun, så vart han nöjd och åt lääääänge. Så länge har han inte ätit på länge.
Håll nu tummarna alla ni som läser, att det börjar att vända. Förhoppningsvis ska han sluta med att bråka vid bröstet. Jag är inte ute efter att han ska ammas oftare, bara utan att bråka.


Kram på er och ännu en gång....God Jul!!

Snart i alla fall, jag har ingen lust att kämpa vidare snart. Med amningen menar jag nu då. För det är så krånligt just nu. Han amningsstrejkar. Jo så är det...det finns något som kallas det har jag efter mycket sökande och letande hittat information om. Tydligen inträffar det då mellan 6-9 månaders ålder, då bebisen oftast är som mest nyfiken på sin omgvning och vad som händer runt omkring den...och så är det verkligen här. Skapa lugn och harmoni runt omkring när man ska amma, jo jag tackar jag...men tre andra vildar runtomkring. Han är så otroligt nyfiken nu. PÅ ALLT!!

Men det är som om han fick panik så fort jag lägger honom ner i famnen, han bänder sig som i en båge och skriker. Inte alla gånger, men de flesta gånger tyvärr. Sen när han väl tar bröstet, så blir det små små slurkar, utom den första måltiden på morgonen då han faktiskt tar bröstet. Kan det vara så att han själv vill sluta? För det är ju inte så att han inte är hungrig, för det är han. När jagbjuder honom gröt eller puré, (det sistnämda har han inte fått), så äter han med sådan aptit så man kan tro att han svälter. Det är ingen idé att jag mjölkar och ger i flaska, för han TOTALVÄGRAR flaskan. Jobbigt det också, för jag vet inte hur jag ska få i honom vätsk heller då. Han tar i n g e t ur flaskan. Inte vatten inte bröstmjölk...dessutom är det svåt att få ut tilläckligt mjölk för att det ska bli en måltid.

Finns det ingen....jag säger I N G E N därute som kan ge mig råd i hur jag ska göra...hur jag i alla fall kan få honom att ta flaskan/välling. För ska jag sluta med amningen, ( som jag helst inte vill), så vill jag i alla fall kunna ge honom välling. För att börja med fast föda till varje mål, känns tidigt, tycker jag. Eller?
Ja, jag är 5 barnsmor...men jag har aldrig haft dessa "problem" med att få barnen att ta välling....A L D R I G.

! ! ! ! H J Ä L P ! ! ! !

blir ett kort inlägg. Ett "trött" inlägg.

Har valt att ta bort de två inlägg som handlade om den killen som tog sitt liv.
Inte för att JAG egentligen vill det, men det är lugnast så...jag drar bara en djup suck, rycker på mina axlar och konstaterar att det är så.  
Så utan vidare kommentarer, (från mig), så är de borta.
OKEJ!!??

Jag lade Vicktor mitt på golvet i tv-rummet, men nu ligger han under soffbordet. Hur det gick till? Ja säg det, kryper gör han ju inte. Men han har nog liggandes på mage, snurrat och vridit sig så att han tar sig framåt på det viset. Men han har, idag, flera gånger ställt sig upp ordentligt på alla fyra. Han har stått så långa stunder och liksom gungat fram och tillbaka....så snart kanske. Han har inte lärt sig att sitta utan stöd riktigt bra ännu. Lite sitter han, om man sätter honom upp, men bara korta stunder och inte särskilt staigt. Men det är klart lär han sig att krypa innan han kan sitta, så kommer han ju inte ha tid att lära sig att sitta, där är ju krypandet säkerligen mer spännande.
Sen är det ju det där med ammandet....han ammar och det funkar bättre, dock ej helt bra. Han verkar helt enkelt inte vilja ha bröstet lika ofta längre. Ofta händer det att han vägrar bröstet, även att jag VET att han borde vara hungrig. Att det gått 3-4 timmar sen sist han åt. Tillslut slutar jag erbjuda honom bröstet och ger honom gröt eller puré och då äter han med god aptit. Så kanske är det så att han helt enkelt inte vill ha bröstet mer än 2-3 ggr/dag. Resten av gångerna blir det gröt och puré. Gröt på morgonen, puré till lunch och gröt på kvällen, och däremellan blir det bröstet.
Framåt 5-6 tiden tar han bröstet, mitt på natten då han vaknar vet jag inte riktigt vad han vill, men det är tydligen inte bröstet han vill ha, för han blir totalt vansinnig när jag bjuder honom bröstet. Nästa gång han ska äta, blir runt 8-9-tiden och då är vi där igen, då han blir bråkig vid bröstet och det oftast slutat med att han får och vill ha gröt. Sen, runt 10-10:30 - tiden så somnar han, vaknar runt 12 och vill ännu en gång inte ha bröstet, utan det blir puré. Bröstet tar han ibland, och då som om han ville ha efterrätt. Sen efter att ha varit uppe och vaken några tmmar, så sover han länge, framåt 17 igen är det återigen dags att äta....bjuder bröstet, men det blir stök och bök....efter ett tag tar han bröstet, jag brukar försöak vänta ett tag, int erbjuda honom något annat, utan låta honom bli rikitgt hungrig....annars får han gröt igen, vid 18-tiden, för jag vill inte att han ska precis ha ätit när han ska sova för natten, fast det där funkar aldrig...han somnar inte alls som han gjorde förut. Det blir oftast sena kvällar. Även om han somnar så vaknar han ofta runt 21 igen för att vara omöjlig att få nöjd på länge. Vill ju inte vänja honom vid att vara vaken för sent. Men där vill jag inte ge honom annat än bröstet....och dä är det nästan alltid bråk och stök. Ibland känner jag verkligen att jag skulle vilja att han tog välling, bara för enkelhetens skull. Men nä, jag får honom inte ens att ta vatten ur flaskan....vatten till maten vet ni.

Goda råd tages emot...

Kram

S I S T A dagen på 2011 är det imorgon!! Läste en blogg tillhörande en av världens bästa, ett inlägg som handlade om det gångna året. Så bra sagt....ehh...skrivet. Ja, kolla själva....Emmelie. 

För det är nog så, att många fokuserar nog på allt skit som varit...JAG kan vara duktig på det själv. Och jag tror INTE att jag är ensam om det. Varför är det så lätt att göra det, fokusera på det negativa, ta åt sig av negativ kritik och elaka kommentarer? För det är ju faktiskt så, man suger åt sig av det, som en snustorr tvättsvamp. Som en törstande i Saharas öken...varför? Varför ska det vara så svårt att ta till sig av det positiva? Av allt det snälla och varför ska det vara så svårt att tro på det?
Visst jag ser inget ont i att man tar till sig, (till en viss gräns), av det negativa...det kan nog i VISSA fall ge lite självinsikt...men i det stora hela så tror jag man måste lära sig att sålla....O R D E N T L I G T!! Det kan ju förstås vara så att  det hänt något tråkigt i ens närhet och det tror jag inte man SKA glömma, eller sopa under mattan. Jag tror faktiskt på att "inget ont utan att det för NÅGOT gott med sig". Man kanske inte alltid ser det där goda...just då. Men det kommer till en sedan, när man fått lite distans till händelsen. När man fått sörja...kanske inte sörjt helt klart...men ändå en bra bit på vägen. Jag tror också STARKT på att allt som sker i ens liv, stärker en på ett eller annat vis. Det ä nog inte helt osant, det där talesättet, "det som inte dödar, stärker en", jag tror nog lite att det kan vara så. Det är klart, det kanske inte alltid är så, och kanske inte för alla. Men i vart fall, så är det inte fel att känna sorg, och jag tror det är viktigt att minnas och komma ihåg....men inte älta.

För precis som Emmelie skriver, så är det så viktigt att man ser framåt också...för annars tror jag inte man kan ha någon som helst "nytta/glädje" av det där onda som ska stärka en i slutänden. Låter det snurrigt? Ja, kanske det...det är inte helt lätt att få ner i bokstäver vad jag tänker.
Erkänn det tråkiga, bearbeta det, och gå vidare...se framåt. Minns det tråkiga, som en lärdom, om det finns något att lära ur det vill säga....allt rår vi ju inte över, (som dödsfall te x.), men minns och se tillbaka på det roliga, på det positiva...det är väl det som jag kan tycka är något att se tillbaka på, om man nu ska se bakåt. Allt kan man bära med sig, men lämna det tunga bakom dig...bär inte med dig det, så det blir en börda.
Så tar man nya tag....varje dag har nya erfarenheter....något nytt att lära, om man bara vill. Ibland kan det vara svårt att se det, tror jag. Man trallar på i sin vanliga lunk...man missar allt runt omkring......

Ja, nu trillade det visst på här...jag tänkte jag skulle försöka mig på och reflektera lite på det gångna året...vad har hänt?
En STOR händelse var förstås den första halvan av året...Vicktors födelse förstås. Mamma fick vara med då, det var spännande och faktiskt kul. Ja Jocke var förstås med också. Sen nästa stora grej, var att Linus började förskoleklass då i höstas...det kändes stort och på samma gång började min föstfödde son Erik, på gymnasiet...det kändes ännu STÖRRE!! Fasansfullt stort och lite skrämmande...herre min...han har två år kvar till sin myndighetsdag...Ohhh My!!  
Sen FRIADE min sambo....HELT oväntat...efter att vi varit förlovade i 6 år och tillsammans i 7 år. Det hade jag VERKLIGEN inte anat. Hade liksom för längesedan släppt tankarna på att gifta mig...kände inte för det helt enkelt...varför gifta sig, det förändrar ju inget. Såååååå....vad kan vi då ha att vänta oss av 2012 ?
Jo jag förresten, glömde ju att nämna att jag började studera våren 2011 också....till Kock.
Men nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra efter min mammaledighet. Jag har ju en liten dröm....ett mål...och dit ska jag nå, på ett eller annat sätt....jag har kommit fram till att jag vill tillbaka till vården....jag är ju trots alt färdig Undersköterska och dit vill jag igen....fast drömmen och målet är uska på förlossningen. Vilket drömjobb. Åhhh vad jag vill dit.
Finns dock ett STORT hinder och det är körkort. JAG HAR INGET KÖRKORT!!!  Hur ska jag någonsin få ihop pengar till det? Jag bankar  min panna blodig, för att komma på hur....
Jag behöver åtminstone 10 000 kr till det....någon som har lite pengar över....någon? Ingen?
Märkligt?

Nåja, det är trots allt ett mål samt att få jobba som uska på förlossningen.
Men vi får ta nya tag 2012 mot dessa mål. Se framåt ej bakåt.
Se lösningarna , inte problemen. Fokusera på det positiva...

Och slutligen vill jag avsluta med att säga....(om jag nu inte blogga imorgon, vilket inte är troligt)...

HA ETT GOTT SLUT OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!!!!