...jo, idag ringde jag mina barn lediga från dagis. De går ju bara 15 tim/vecka alltså 3 dagar i veckan a´5 timmar. Så jag får ju chans att vara med dem...men jag orkade helt enkelt inte gå upp med dem. Det är ju alltid ett bestyr att klä på 3 barn. Den minsta må ju vara hänt, men de andra två, tycks ha gjort det till en tävling, i vem som kan hålla sig undan mamma längst, och få på sig kläderna sist. Vilket resulterar i en svettig och irriterad mamma. (det kanske är det som är sporten, förrästen?).
När jag väl ha fått på dem allt, (eländiga vinter), så är jag sur i dubbel bemärkelse, (kankse man skulle klä på dem i bara underkläderna, så blev jag kanske inte så varm). Nåja...detta var ju inte den enda anledningen som jag lät dem vara hemma idag. Den största orsaken var, att först kom Hanna insmygandes och kröp ner i min säng och började klappa mig i håret, såååå mysigt. Senare kom Linus en liten stund, kröp ner han med. Jag insåg att klockan var så mycket att jag ändå inte skulle hinna upp till dagis i tid, (jag hatar att vars sen, ändå tycks vår familj ha en förmåga att alltid komma sist/sent), så istället för att stressa i ungarna frukost och på med kläderna och allt det där...så böt jag bort detta mot att ligga kvar och mysa i sängen....

Svårt val...?

Vad hade ni gjort?

Då har jag suttit och gått igenom bloggarna som jag har länkat...(som jag gör varje dag). Läser om Sabina och hennes kamp mot "draken". Läs den. Det är så otroligt vilken styrka hon har. Att hon orkar kämpa vidare mor dessa ods. För mig är det ofattbart, men jag tror att alla som läser den, blir på något vis stärkta av hennes kraft och mod.

Nog om detta, (men läs den).

En uppdatering av blöjeriet....igår vet jag inte vad som tog åt honom. EN gång kissade han på toaletten alla de andra gångerna ställde han sig bara helt enkelt på golvet och kissade eller lät det komma där han satt eller stod. Bajsa vill han inte göra i toaletten ännu, men det är visst inte ovanligt.

Sedan en annan sak. Jag "vann" en liten resa för 4 till Helsingfors med Siljaline. Vi funderar på att åka, och bjuda med ett par kompisar.  Det blir i Mars någon gång... Min mor har lovat att vara barnvakt åt våra "hulliganer".

Det ska bli så skönt att komma iväg lite själva, (om  vi nu åker), utan barn. Vi kan verkligen behöva lite vuxen tid tillsammans, min sambo och jag. Det har inte blivit så mycket av det på sista tiden....det har blivit mer var för sig.

Tack mamma.

Då är det en ny dag...då. Jag har varit iväg med barnen på dagis, så nu är det bara  Emelie och jag kvar hemma. Får vi llite egen tid med varandra, som så väl kan behövas. E tycker vergligen att hennes syskon är jätteroliga och spännande, men visst kan hon behöva ha mamma för sig själv ibland.

Så vi har fått en uppfriskande promenad till och från dagis. Rätt skönt, faktiskt. Lite kallt, men inte alls som igår.

Nu är Emelie uppåt värre....går omkring, (hållandes i allt hon får tag i, väggar, stolar etc.). och säger ne ne ne ne ne ne ne ne ne ne ne....ja ni förstår säkert. Det låter lite kul, då hon sänker och höjer rösten hela tiden. Hon verkar lyssna hur hon låter hur DET låter. Just nu, är det väldigt lågt....volymen på hennes röst alltså. Hon har hittat något att undersöka.

Nåja...kul kul...mest för mig kankse.

Nu ska jag äta frukost.

Kram på er

Ville bara säga...tänk vad lite det behövs för en mor...(ja säkert för fäder också, men nu pratar jag bara för mig själv, som är mor då...),Min lilla dotter Emelie, har precis lärt sig att klappa händerna. Det ser så sött och kul ut. Förutom detta, så har hon 3 tänder, för den som är intresserad att veta...(om inte annat så är väl kanske de som läser, som är släktingar, lite intresserade av). Hon skulle haft 4 framtänder om inte det vore för att hon, för ett tag sedan, lyckades bryta av en framtand, nere vid roten. Bara en liten liten flisa av roten sitter förmodligen kvar.

Om detta står det om i inlägget "ja flera bilder" i januari månad.

Kul ialla fall att se sina barns små framsteg, stora som just små.

-17,1 grader ute. Huuuaaa...eller ialla fall var det, det för 1 timme sedan. Solen skiner och snön gnistrar....underbart. Fast jag är ingen storälskare av vintern. Men ändå tycker jag det är otroligt vackert, när det är sådant här väder. Borde kanske gå ut med mina (just nu), understimulerade barn. Håller på att bli galen på dem, just nu. De lyssnar inte ett dugg, i vart fall inte 4-åringen, som bara skall bråka med sin lillasyster, som i sin tur endast gör saker för att retas med sin 1 år äldre storebror. Dessutom tål hon ingenting från L idag. Nä, jag får ta och gå ut i snön med dem, lite senare. Tänkte låta lilla Emelie bli trött och somna först. Så jag kan leka obehindrat med de andra två. Får låna gubbens kängor eller något...har inga vinterskor, slog det mig precis.

Återkommer senare...

Kram

Vännen... 

Jag sådde några blommor,

en för varje vän.

Jag tror de var fyra

och särskilt minns jag en.

Det blev höst och vinter

och blommorna de dog.

På våren kom de åter,

men bara tre stod kvar och log.

Så kom då regnet,

med moln så stora grå.

Och nästa gång jag såg dem,

så var de bara två.

Så kom då solen,

med allt ljus den har.

Och plötsligt stod där, ensam,

en liten blomma kvar.

Du härdades i solen.

Du drunknade i regn.

Men ett är ändå säkert,

Du är en riktig vän.

Denna fick jag av en barndomsvän, för många år sedan, när vi var tonåringar. Vi var som systrar, lika var vi till utseendet också. M.S är hennes initialer. Vi hängde ihop i vått och torrt, (fan att vi tappade kontakten).

Vi pratar lite med varandra idag, men det känns inte som samma sak, längre. Vi har kanske tappat det där vi hade då. Eller också får vi jobba lite mer på det.

Men jag vet inte och tror inte att hon ar skrivit denna själv. Utan att det var något hon bara tyckte passade in.

Kram till henne.

Det verkar som om det blir namnet Rosa på min kisse. 35,7 % av de som har röstat tycker så. Själv tycker jag det, men min sambo tycker hon ska heta Misse. Jag låter procenten avgöra i detta fallet.

Namnet Rosa skall i så fall uttalas (Råsa).

Men först vill jag bara skriva lite om hur det gått för Linus idag.
Det började med att han inte ville ta av sig sin blöja efter inatt...(då började jag ana att något stort var på gång), efter ett litet tag, (då det var dags att sätta sig vid frukostbordet), så kröp det fram, lite "skamset" nästan, att han hade bajsat i blöjan, (lilla gubben). Så det var inte annat att göra än att byta förstås och inte göra någon stor grej av det. Efteråt var det kallingar på igen och ännu en dag förlöpte på dagis utan att han kissat på sig. Fint...

Så kom de hem...lekte, tittade på film....m.m. När det var dags att äta middag, så kom han sakta gåendes...(jag var på väg att hämta honom och mötte honom i hallen), han gick med något nedsänkt huvud och sa med låg röst..."mamma jag har kissat på mig", så gick han där med byxorna nerdragna vid fötterna.

Stackars lilla gubben...han verkade så förlägen. Han har ju varit så stolt över sig själv, att han blivit stor kille nu och allt. Men jag sa bara att det gör inget. Då tar vi bara rätt på det då, vet du. Och så gjorde jag det, och han sken upp lite. Jag sa att det är okej, när man precis håller på att lära sig att vara utan blöja, så händer det ibland att man kissar på sig och det är helt ok. Nu gör vi bara ett nytt försök och sätter på nya kallingar...och så gjorde vi det.

No big deal!!
Senare på kvällen så ville ha ha blöja på sig lite tidigare än vanligt och det fick han ju då.

En ny dag imorgon och vi kör på som vanligt.
"bakslag" får man räkna med....om man ens kan kalla det bakslag...nä det kan man inte kalla det...

Kram